Catch 22
Till exempel att man inte skriver i sin blogg, för man har ingen riktigt idé om vilket tema och infallsvinkel man ska använda sig av. Vill inte hålla den ständigt uppdaterad, eftersom man inte vet vilken röd tråd som ska binda ihop allting.
Och det är just att man så sällan skriver som hindrar detta flöde från att komma fram.
Eller att man alltid tar den röda godisen först, eftersom typ den gula o gröna alltid är äcklig.
Men den är ju bara äcklig för att man aldrig vill smaka...
Fast i och för sig är körsbärspunchen i chokladasken ALWAYS ett big NO NO.
På svenska heter denna spexiga företeelse Moment 22, vilket inte alls är lika kitchy som på engelska. I vanlig ordning, med andra ord. Bara ett litet inflik i det hela.
Syrran o jag har en fin tendens att ofta slänga ur oss totalt sjuka ljud som brukar göra vår kära far ganska irriterad på läget. Men innerst inne sätter vi nog egentligen igång för vi är spända på vilken reaktion han ska få härnäst.
Jag är för fördomsfull för att vilja diskutera mat med folk i dreads och löst åtsittande kläder. Men jag skulle kanske släppa trångsyntheten om veganer och deras onormalt hetsiga åsikter, om jag faktiskt prövade någon gång.
I ett antal år hade jag denna ständiga värk i ryggen när jag skulle sitta rakt utan stöd. Alltså undvek jag detta. Just därför förblev ryggen ganska förjävlig.
Men denna timme är hela jag det mest fetchiga Catch 22 som någonsin har existerat.
Innan jag blir ett år klokare och förväntas ännu mer att själv kunna förstå och hantera dessa kluriga situationer.
Men det är ganska oväsentligt i detta sammanhang. För egentligen är jag bara helt galet sprudlande lycklig över att få ha dessa små bekymmer i livet :D
Det var det, nu blir jag 23
HAHAHAHAHAHA
Upptäcker nu att jag har försökt knåpa ihop ett fyndigt inlägg om att jag ska bli 23. Att mitt år av Catch 22 är förbi.
Jag fyller 22, slog det mig. Attans där.
Jaja, ett år till att bli klok på.
Lär kanske behövas?
:D
Utifall att...
Idag vill jag vara norrman.
En norsk gutt, utan krusiduller.
Jag skulle få grymt bra betalt på mitt jobb, kunna prata så där gullegullputtenussigt som bara de kan och jag skulle få sjunga:
Ja, vi elsker dette landet, |
För idag skulle jag fira min nationaldag. Jag skulle ha på mig en folkdräkt, precis som mina bästa vänner och min familj. Jag skulle fira. Andas in, blunda och bara vara stolt över att finnas till.
Jag skulle hedra mitt ursprung och äta glass och korv.
Jag skulle få dubbelt OB till och med.
Jag skulle inte göra som i Sverige...
Där sjunger man snabbt och småfalskt igenom nationalsången, så att man kan ägna sig åt eftermiddagens happening: Elin Lanto på scenen i stadsparken. Eller Da Buzz. Eller vilken lycklig sate som ska få äran att rock Katrineholm away detta år.
Jag skulle bli utstirrad om jag hade folkdräkt. För i Sverige är det lite småfult att sticka ut på sådana obekväma sätt. Jag skulle säkert misstas för en anhängare till Sverigedemokraterna.
Jag skulle absolut inte äta något speciellt. För dagen skulle inte vara speciell. Ingen som jag frågar, skulle ha någon större koll på varför Nationaldagen firas.
Ungefär lika lite koll som jag.
Därför har jag dagen till ära firat Norges nationaldag med Christina, vår norska tös. Hon förundras över vårt tråkiga sätt att fira denna dag på. Den som äger rum 6:e juni alltså.
Så vi började också undra...
Samtidigt som vi tittade ut genom fönstret, och såg människorna i Norska folkdräkter. I Sverige...
Coolt.
Disconnect me
We were never meant be.
Eller inte!
Fräscht bredband,
i Fredags.
Uppdateringar från jobbet-
I mailen.
Schemaändringar i plugget-
I mailen.
Biljetter som sms,
kopior i mailen. Ifall något skulle gå snett.
Spotify.
Swedbank.se
Och Tjoho, jag är välkommen in i millenium 2.
Det kommer bli en sen natt. Uppenbarligen.
Har ju en hel värld med musik att komma ikapp. I ett antal veckor har jag hört typ alla i plugget, på jobbet, i provhytterna nånstans inne i Nordstan, svamla om Spotify.
När jag spenderade förra helgen hemma hos Jenny i Norrköping, lyssnade vi på musik. I spotify.
På kören säger de att man hittar låten jättelätt, javisst, med Spotify.
Och där sitter jag... Eftersom jag är en Nyberg, och inte riktigt är med på noterna.
För mina föräldrar kommer nog för evigt att betala räkningarna inne på bankkontoret i Katrineholm city.
Men watch out, äpplet fallar i detta fall långt från trädet och Junior Nyberg är on fire!
På tal om ingenting firade jag sexårsjubileum av alkoholhaltiga drycker i torsdags. Valborg of course. Nu blev det vin.
Då, när det begav sig på den gamla goda tiden, var det fina grejer blandat i en pet-flaska.
I och för sig fick jag det spontana infallet att i torsdags blanda vin och martini... Men jag förstod åtminstone att det var äckligt.
Man lär sig med åren.
Det är för övrigt mycket nu. Väldigt mycket.
Många saker, som kommer att sätta min tendens att bli väldigt stressad på prov, på gång skolan. Men grymt roligt. O andra sidan är det bara så otroligt skönt att känna sig pigg igen. Så mycket arbete, är bara väldigt fetch.
Och så har vi mitt underbara nya jobb. Lite för sakens skull har jag ganska länge kört med mottot; "När en dörr stängs, öppnas en annan". Och se där, det stämmer verkligen. När man tänker efter är det halt crazy, totaly, att min största dröm från när jag var liten och min största önskan från idag, har flutit ihop i ett jobb som bara var en spontan ansökan.
Det flyter.
Och Pellebus är på G.
Såg "Across the universe" hos Bånkan i fredags. Lackade ur rejält när jag fick höra att vi skulle se en musikalfilm med musik av The Beatles. För av en oförklarlig anledning har jag alltid aldrig gillat de fyra pojkarna med brittisk accent. Utan att egentligen hört en enda låt.
Skamligt...
Måste varit alla boyband och "Baby one more time" och "Spice up your life" som hjärntvättade mig.
För vips, sitter jag helt otroligt berörd efter en kvart. Och grinar hejdlöst till en gospelversion av "Let it be".
Och när filmen är slut sitter jag sådär andlös i soffan. Den enda gången det har hänt, var när Martin och jag hade sett Million Dollar Baby i trean på gymnasiet.
Eftertänksamt.
Inspirerande.
Så otroligt vackert. Och sorgligt. Och lyckligt. Och allt på samma gång.
Precis som ikväll.
När jag nu ska stoppa något mumsigt i magen
och fortsätta leta efter alla möjliga känslor,
på en nyss nedladdad teknisk finess,
som de kallar Spotify
To need somebody with the human touch
Slow it down. Read the sign.
You take an inch. I run a mile.
Stop right now
Det är så lätt att glömma, att det kanske till och med är just jag som är en engelsk mil före.
Att det är jag som leder.
Och att avståndet längre bak, är större än någonsin.
Jag kanske till och med kommer först i mål. Och gör drömmar till verklighet.
Och vaknar med dig vid min sida
/Pelleponken,
Spice Girls, müsli och kaffe till frukost
Inte se. Inte ta oss tillbaka
Men däremot tydligen välja att klä sig i ett silverglittrande ytterst opassande gräsligt ful kappa. Ja du Amy, jag kräktes på dina kläder redan för tre veckor sedan. Men inte tillräckligt. Uppenbarligen. Och se där, flickan pluggar till frisör. Gulligull.
Men jag är egentligen inte så bitter, bara lite ont i ögonen. Å, så hemsk outfit!
Men detta är ju inget som ska färga min syn på kvällen i allmänhet. För mitt goda cherryberry Dojjan ringde och var lite trött. Men glad. Och det ska man ju vara för jämnan. Värt att påminnas om men borde egentligen inte vara nödvändigt. För inte ska man vara cranky bara för att den där hemska skoldressen där under är så fruktansvärt enerverande ful. Åh, flickebarn!
Flickorna bakom mig har övat sång i en timme nu. Jag vill skrika åt dessa små änglar att hålla tyst, ja hålla käften menar jag givetvis. Men nu ska vi inte tappa nerverna för sådana bagateller. För värre saker har ju skett. HERREGUD vilken ful klädsel!
Ibland tänker jag på hur det skulle ha varit.
Vart tog du vägen? Vart tog jag vägen själv? Var det fel att slå sig fri och vända? Tillbaks till ruta ett.
Om det bara kommer vara ett hål, rakt igenom. Som svärtar ner alla år. Som fläckar ner min studentmössa och kroken den hänger på. Eller kastar stora skuggor över det som egentligen bara gör så ont.
För jag kan inte ta mig tillbaks.
Och det gör så outhärdligt ont. Men jag har inte skrikit sen den där gången.
Det var långt innan jag tog ett C. Det var redan så långt borta när jag lät fingrarna fylla en scen med ett A moll. Och när jag rörde mig frammåt, hade jag lika många sår, som antalet steg jag tog dit. F. Och G7. Och starten på något bara för att fly bort från det som radan var förbi.
Så finns den djupt härinne, där den är ett minne. Hela kroppen darrar.
Fast jag vill ju vara här nu.
Men om det skulle vara bättre att vara i det hålet som kanske finns och bara blir större och större, får jag inte veta. Då skulle jag inte börjat pendla alls. Inte fram och tillbaka. Som ett tåg. Jag skulle vara i bassängen och vara lika fri som jag var innan. Troligtvis med publik och prispall.
Tiderna förändras. Så står man plötsligt där.
Och letar.
På ruta 1.
Men nu behöver jag bara sova. Och bli frisk i halsen igen. Någonting är ju skumt där. Dojjan, den busen, smittade mig över telefon. En riktigt saknad flicka det där. Det är det som gör det ännu mer smärtsamt. För i hålet skulle hon aldrig ha slagit mig i huvudet varje morgon. Och vi skulle aldrig ha åkt flygplan. Eller tittat på det usla coverbandet på Palace. Större kärlek än det, vore överflödigt.
God natt.
Och du som vill ha te, sover nog redan. Man blir ju lite avundsjuk.
Aloha!
Pure love
Detta fick jag idag av Agneta,
för vår Akuta natt förra helgen.
After eight
En mycket liten ask
Med mycket mycket värme
och
kärlek.
Alla borde få en mycket liten ask.
För att känna hur lite man behöver.
För att känna sig stor
När Frustration bara blir Tomhet. (Eller; När du har ont i halsen)
När man känner en längtan
till det man älskar
Och
Allt man har
är bilder av hur det känns
Det är mycket nu... Men Akuten- LördagsTwisten ingen kunde ana!
"Tjolahoppsan, smöret i ******",
var det en gång i tiden en klok man som sade. Och visst håller man med, när det är mycket i görningen. Men Dojjan har fina julklappar att vänta.
I måndags, när jag av en spontan tanke började blogga for real, it´s the deal, var jag hemma från vår fräscha skola och hade lite bacilusker i halsen. Idag har dessa förbaskade baciller gjort comeback. Men inte tjejbaciller. Det var länge sen. Sandbäcksskolan- Tigerns fritids, närmare bestämt.
Och det är inte kul. Det jobbigaste av allt är när man inte vill något annat, inget hellre, än att öva på sång med högt struphuvud eller stå några extra minuter i sal 3 och steppa liiiiiite till efter lektionen. Men det får jag inte. Då kan det bli farligt. Danger!
Om fem minuter slutar klassen att steppa. Men jag har mina vindruvor ändå. Och köttfärssås. Men fokus är på vindruvorna. Blev ytterst kass i magen sist jag gjorde hiten vindruvor/ kaffe/ gillekakor. Men snart känner jag är det är så dags på nytt! Undrar för övrigt varför, för det är faktiskt så, varför det är som godast och mysigast och nyttigast (?) att äta kakor när man är sjuk? Tänk om man skulle vara sjuk hela tiden. Vad lattjo.
Men min helg var helt underbar. Verkligen underbar.
Då hade Musikteaterskolan i Bjärnum sin sista helg med sin höstshow, med den traditionella festen tillsammans med de gamla eleverna. Jag trodde att jag kanske skulle bli lite på pickalurven. Vi blev allihop väldigt på pickalurven! Men det var på lördagen.
Låt mig berätta om den oväntade twisten på fredagen:
Drygt halva min förra klass där nerifrån, anlände redan på fredagkvällen. Lite kul, då nästan alla bestod av oss som pluggar i Göteborg och har setts lite då och då, eller går i samma klass här också. Så det blev inte så mycket "aaaah, vad kul att se dig", men det var ändå mycket nice. Shnice, som jag brukar säga. På senare dar.
Så efter en mycket trevlig kväll, ganska trötta efter resan och skoldagen innan, var det läggdags.
Var det tänkt.
Men Sparven kunde inte sova. Klockan 02.00 gick han upp och vandrade i skolans tomma men saknade och mysiga korridorer.
Precis samtidigt har min fina vän tillika PAS:are, Aggan, vaknat och är ute på sin lilla promenix.
Utan att gå in på detaljerna (Sparven känner lite tystnadsplikt) bar det av till Akuten i Kristiansstad.
Fem mil bort.
03.00.
Men vi hade tur med vädret.
vid kaffemaskinen
nattetid
mitt livs första automatMat
Sen spenderades natten på stolar, britsar och golv. Men jag fick se riktigt usla dukusåpor och TV-shop med Jessica Simpson.
Och läsa Amelia med ett "hemma hos" repotage med Martin Stenmarck o Hanna Hedlund! En thriller i sig.
Så totalt överkäck!!! Men mycket fint sagt. 
men kvinnan har fina sandaletter
En av oss mådde inte alls bra och jag vet inte hur man kan säga det här utan att det ska låta ironiskt eller elakt, men att sitta tillsammans i den uppvärmda bilen och ha varandra nära under natten... På ett sätt... Var det mysigt.
Puss på Aggan, den fina, starka och ljusa.
Klockan 08.00 ganska exakt var vi tillbaka på musikteaterskolan.
Och sov.
I tre härliga timmar.
Sen, förutom förståeliga själ till trötthet, blev lördagen sådär underbar.
Fikafrukost på cafét i byn (sakna, sakna, mysa, sakna).
Shopping på ICA Olof Nils.
Kramkalas med alla godingar som dök upp under dagen.
Grym Höstshow med GRYMMA sångare.
Middag, dricka och mycket crazy fest.
Och massa kärlek.
Min Dojjan fick ett fint samtal där på kvällskvisten. Var tvungen att smita ifrån incidenten med Råttan på dansgolvet.
Men f*n vilken sjuk grej. Det innefattar en gigantiskt stor äcklig plastråtta, Sparven och hans älskade Pickan, en annan flicka med lite för mycket att dricka, och mitt skrev. Skåne in my heart.
Pickan, du lyste upp min kväll. Tack för att du finns.
Aggan, du ska ha alla kramar i världen för att du bara är så fantastisk.
Och du med råttan... Håll tassarna lite i styr hädanefter.
:)
Lite mat vore på sin plats.
Slänger många tankar till alla goa här i Götet, och ni som är ännu goare här och där i vårt avlånga land.
Dojjan får alltid mina innerligaste och största tankar.
Mamma också.
Med kärlek, rock och Otrivin,
Pelleponken
Det blåser när det regnar
Där satt den!
Det var länge sen jag var riktigt stressad... Troligtvis var det på höstlovet och jag var försenad till jobbet. Jag hade nog troligtvis sovit för länge. Mmm... Troligtvis.
Men så finns det den där smygande stressen. Den bara finns där. Den färgar allt du gör på ett eller annat sätt och helt plötsigt kommer du bara att tänka på den där uppgiften som ska vara klar imorgon. Eller två, tre, fyra saker som du borde ha arbetat igenom innan veckan är slut. Du har sånglektion på fredag och läraren och du själv tycker det är trist och ser inga resultat, för att du inte har övat i veckan. 20 minuter per dag. Som blir till en halvtimme dagen innan lektion. Och ändå har du hört hur många gånger som helst att "öva hellre ofta och lite, än sällan och mycket". Du tycker att du förtjänar en mysig lugn fika tillsammans med dina goa vänner efter skolan. För ni har faktiskt jobbat riktigt bra idag. Du tänker att man alltid kan tänka igenom den där dramaläxan innan du lägger dig. Och du lägger dig. Men inget har hänt. Det var "Scrubs" på sexan.
Sen får du halsont. Du har inte värmt upp ordentligt och vaknar med ett stelt högerben. Du har en lärare som säger; "...tröttnar på att rätta till. Du har gjort samma misstag hela veckan".
Du spelar in dina stämmor. Du går in i salen, ställer dig framför spegeln och slipar till preparationen för piruett på vänster ståben.
Men du skulle ha gjort allt för tre veckor sedan. Du är redan tre veckor efter med nästa grej.
Om två veckor är det luciatåg.
Det är er första sångredovisning för hela din klass och alla lärare. Det är julspex, steppdiagonaler och spagat.
Försenad lön, hyra, och ingen tvätttid.
Du måste köpa susp, mat, handdukar, underkläder, träningskläder. Du måste hinna stretcha, ta kvällskurser, äta, sova, göra frukost, matlåda och INTE handla lunch på stan.
Du vill hinna kramas, skratta och andas.
Du vill hinna vakna bredvid... Och säga "hej då".
Du vill kunna se Desperate Housewives utan att få dåligt samvete. Du vill göra mycket utan att tänka på vad du borde ha gjort istället. Du önskar att du själv visste vad du borde prioritera. Vem du borde prioritera. Du vet inte ens hur mycket du borde prioritera dig själv.
Och nu sitter jag här... Bara frustrerad över vad jag nyss har skrivit och förstår inte varför jag aldrig har ägt en almanacka i hela mitt liv. Det skulle nog göra livet lite mindre Pelle Panik.
För det är ju som roligast när det är Pelle Bus.
Imorgon ska jag gå till Nordstan efter skolan. Titta på den gigantiska julgranen, och på min gamla klasspolare Lina som kandiderar till Göteborgs lucia. Hon hänger där på väggen. Och får gratis boende och frukost på Scandic hotell i en månad. Ring 09931207 för övrigt. Det skulle hon digga.
Imorgon ska jag gå till Nordstan. Och efter att ha andats några sekunder... Ska jag köpa en almanacka.
PelleBus.
Weeeeiiii
