pelleponken

 Slow it down. Read the sign.
You take an inch. I run a mile.
Stop right now

Det är så lätt att glömma, att det kanske till och med är just jag som är en engelsk mil före.
Att det är jag som leder.
Och att avståndet längre bak, är större än någonsin.
Jag kanske till och med kommer först i mål. Och gör drömmar till verklighet.
Och vaknar med dig vid min sida

Men däremot tydligen välja att klä sig i ett silverglittrande ytterst opassande gräsligt ful kappa. Ja du Amy, jag kräktes på dina kläder redan för tre veckor sedan. Men inte tillräckligt. Uppenbarligen. Och se där, flickan pluggar till frisör. Gulligull.
Men jag är egentligen inte så bitter, bara lite ont i ögonen. Å, så hemsk outfit!
Men detta är ju inget som ska färga min syn på kvällen i allmänhet. För mitt goda cherryberry Dojjan ringde och var lite trött. Men glad. Och det ska man ju vara för jämnan. Värt att påminnas om men borde egentligen inte vara nödvändigt. För inte ska man vara cranky bara för att den där hemska skoldressen där under är så fruktansvärt enerverande ful. Åh, flickebarn!

Flickorna bakom mig har övat sång i en timme nu. Jag vill skrika åt dessa små änglar att hålla tyst, ja hålla käften menar jag givetvis. Men nu ska vi inte tappa nerverna för sådana bagateller. För värre saker har ju skett. HERREGUD vilken ful klädsel!

Ibland tänker jag på hur det skulle ha varit.
Vart tog du vägen? Vart tog jag vägen själv? Var det fel att slå sig fri och vända? Tillbaks till ruta ett.
Om det bara kommer vara ett hål, rakt igenom. Som svärtar ner alla år. Som fläckar ner min studentmössa och kroken den hänger på. Eller kastar stora skuggor över det som egentligen bara gör så ont.
För jag kan inte ta mig tillbaks.
Och det gör så outhärdligt ont. Men jag har inte skrikit sen den där gången.
Det var långt innan jag tog ett C. Det var redan så långt borta när jag lät fingrarna fylla en scen med ett A moll. Och när jag rörde mig frammåt, hade jag lika många sår, som antalet steg jag tog dit. F. Och G7. Och starten på något bara för att fly bort från det som radan var förbi.

Så finns den djupt härinne, där den är ett minne. Hela kroppen darrar.

Fast jag vill ju vara här nu.
Men om det skulle vara bättre att vara i det hålet som kanske finns och bara blir större och större, får jag inte veta. Då skulle jag inte börjat pendla alls. Inte fram och tillbaka. Som ett tåg. Jag skulle vara i bassängen och vara lika fri som jag var innan. Troligtvis med publik och prispall.
Tiderna förändras. Så står man plötsligt där.
Och letar.
På ruta 1.

Men nu behöver jag bara sova. Och bli frisk i halsen igen. Någonting är ju skumt där. Dojjan, den busen, smittade mig över telefon. En riktigt saknad flicka det där. Det är det som gör det ännu mer smärtsamt. För i hålet skulle hon aldrig ha slagit mig i huvudet varje morgon. Och vi skulle aldrig ha åkt flygplan. Eller tittat på det usla coverbandet på Palace. Större kärlek än det,  vore överflödigt.

God natt.
Och du som vill ha te, sover nog redan. Man blir ju lite avundsjuk.

Aloha!