pelleponken

Unattach me.
We were never meant be.

Eller inte!



Fräscht bredband,
i Fredags.
Uppdateringar från jobbet-
I mailen.
Schemaändringar i plugget-
I mailen.
Biljetter som sms,
kopior i mailen. Ifall något skulle gå snett.
Spotify.
Swedbank.se

Och Tjoho, jag är välkommen in i millenium 2.
Det kommer bli en sen natt. Uppenbarligen.
Har ju en hel värld med musik att komma ikapp. I ett antal veckor har jag hört typ alla i plugget, på jobbet, i provhytterna nånstans inne i Nordstan, svamla om Spotify.
När jag spenderade förra helgen hemma hos Jenny i Norrköping, lyssnade vi på musik. I spotify.
På kören säger de att man hittar låten jättelätt, javisst, med Spotify.
Och där sitter jag... Eftersom jag är en Nyberg, och inte riktigt är med på noterna.
För mina föräldrar kommer nog för evigt att betala räkningarna inne på bankkontoret i Katrineholm city.
Men watch out, äpplet fallar i detta fall långt från trädet och Junior Nyberg är on fire!

På tal om ingenting firade jag sexårsjubileum av alkoholhaltiga drycker i torsdags. Valborg of course. Nu blev det vin.
Då, när det begav sig på den gamla goda tiden, var det fina grejer blandat i en pet-flaska.
I och för sig fick jag det spontana infallet att i torsdags blanda vin och martini... Men jag förstod åtminstone att det var äckligt.
Man lär sig med åren.

Det är för övrigt mycket nu. Väldigt mycket.
Många saker, som kommer att sätta min tendens att bli väldigt stressad på prov, på gång skolan. Men grymt roligt. O andra sidan är det bara så otroligt skönt att känna sig pigg igen. Så mycket arbete, är bara väldigt fetch.
Och så har vi mitt underbara nya jobb. Lite för sakens skull har jag ganska länge kört med mottot; "När en dörr stängs, öppnas en annan". Och se där, det stämmer verkligen. När man tänker efter är det halt crazy, totaly, att min största dröm från när jag var liten och min största önskan från idag, har flutit ihop i ett jobb som bara var en spontan ansökan.
Det flyter.
Och Pellebus är på G.

Såg "Across the universe" hos Bånkan i fredags. Lackade ur rejält när jag fick höra att vi skulle se en musikalfilm med musik av The Beatles. För av en oförklarlig anledning har jag alltid aldrig gillat de fyra pojkarna med brittisk accent. Utan att egentligen hört en enda låt.
Skamligt...
Måste varit alla boyband och "Baby one more time" och "Spice up your life" som hjärntvättade mig.
För vips, sitter jag helt otroligt berörd efter en kvart. Och grinar hejdlöst till en gospelversion av "Let it be".
Och när filmen är slut sitter jag sådär andlös i soffan. Den enda gången det har hänt, var när Martin och jag hade sett Million Dollar Baby i trean på gymnasiet.
Eftertänksamt.
Inspirerande.
Så otroligt vackert. Och sorgligt. Och lyckligt. Och allt på samma gång.

Precis som ikväll.
När jag nu ska stoppa något mumsigt i magen
och fortsätta leta efter alla möjliga känslor,
på en nyss nedladdad teknisk finess,
som de kallar Spotify